Att kunna vara

Några dagar efter terrorattentaten i Norge så träffade jag en nära vän som är socialdemokrat. Han var märkbart rörd av tragedin, han hade några månader tidigare fått en inbjudan att föreläsa på Utöya och hade då tackat nej. Denna inbjudan hade nu gjort sig påmind och han berättade för mig att det var första gången han tänkt ”Det hade kunnat vara jag”. En tanke som är väldigt bekant för mig själv.

Det som skiljer oss åt är hotbilden. I Sverige mördar högerextremister sådana som mig enbart på grund av mitt utseende. För mindre än ett år sen så sköt och mördade Peter Mangs, även känd som den nya lasermannen, ihjäl invandrare i Malmö. Han valde ut sina mål enbart efter om de såg utländska ut. Den första lasermannen gjorde likadant. Under min gymnasietid var jag vän med en mörkhyad pojke, han hade en blond flickvän. Ett gäng rasister misshandlade honom och bröt hans arm. Hans brott? Han höll sin vita flickväns hand.

Under de senaste två årtiondena har högerextremister mördat över tjugofem medlemmar i vänstern. Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds första ordförande greps vid ett evenemang som Vänsterpartiet arrangerade med en skarpladdad granat på sig. Den fackligt aktiva syndikalisten Björn Söderberg mördades av tre nazister för sitt engagemang. Det rasistiska Svenska Motståndsrörelsen klassas av SÄPO som det enskilt största hotet mot Sveriges inre säkerhet och flera gånger har deras medlemmar ertappats med vapen och sprängmedel.

Nätet blir en förlängning av intoleransens kultur som följer i högerns spår. Deras attacker har en gemensam nämnare, de riktar in sig på invandrare, kvinnor och HBT-personer. Inkorgarna hos de som försvarar mångkultur, feminism och genusmedvetenhet fylls av mordhot och värre. Kommentarsfälten är fyllda till bredden av rasism, homofobi och kvinnofientlighet.

Det är ingen slump att det här händer. Mannen som attackerade arbetarrörelsen och det toleranta samhället kände sig stärkt av det rådande politiska klimatet. Hans åsikter fann acceptans hos de främlingsfientliga krafterna som ständigt gör sig påminda i kommentarsfälten. Hans intolerans sågs som mindre udda när han såg den speglad i vissa partiers politik.. När etablerade ledare målar ut minoriteter som ett hot, när makthavare och opinionsbildare anser att invandrare är tärande, en börda för samhället, då sänder det signaler. Det är ingen slump, någon plockar upp dessa signaler. Människor som är på gränsen och bara behöver det där tecknet som ger dem grönt ljus. Vi tänker ”Det kunde ha varit jag” om de skjutna. Vissa andra tänker ”Det kunde ha varit jag” om han som sköt.

På Utöya mördades engagerade ungdomar som stod upp för människovärde och jämlikhet. De ville inget hellre än att alla skulle behandlas rättvist. Att alla skulle ha samma förutsättningar i livet oavsett bakgrund, sexualitet eller kön. De var någons bror, syster eller vän. Någon där hade kunnat vara Norges framtida statsminister. De hade kunnat vara ledare för en politiskt engagerad generation som kämpar mot högerextremism, rasism och intolerans. Nu får andra fylla det tomrummet.

Min vän känner för första gången att det kunde ha varit han. En känsla jag önskar att ingen någonsin behöver känna. Men det är ingen slump att han har varit förskonad det som jag känt länge. Det är ingen slump att hatbrotten mot muslimer ökat med 40% det senaste året, ingen slump att vi fick en ny laserman och ingen slump att över 75 ungdomar mördades för sina åsikter som gick tvärt emot intoleransens kultur. Det är en effekt av en politisk våg som misstänkliggör och bygger murar mellan människor.

Nu måste vi gå från att kunna vara till att bli de som tar över och fortsätter kampen mot denna splittringens politik. Det kan vara vi som bygger det öppna och toleranta samhället som ungdomarna på Utöya drömde om.