
En tisdag i oktober 2011 fick jag för mig att starta en sida på Facebook.

Varje gång en högtid närmar sig så blossar det upp. Vår tradition är hotad. Vi får inte sjunga nationalsången längre, vi får inte gå i kyrkan på skolavslutningen längre, vi får inte klä ut oss till pepparkaksgubbar längre. Skepnaderna varierar, men mönstret är alltid likadant. Någonstans har man hört att något hänt, obekräftade rykten blir till sanning blir till slagträn blir till murar mellan vi och dem.

Jag kom till Sverige som flykting tillsammans med mina föräldrar när jag var fem år gammal. Samtidigt som mina föräldrar lärde sig det svenska språket så gjorde jag också det. Många av mina tidigaste minnen av Sverige är från skolbiblioteket i lågstadiet. Böckerna var en väg in i samhället, språket var en bro för mig.

På något sätt har stora delar av Sveriges befolkning lyckats övertyga sig själva om att man inte är rasist så länge man inte heilar så fort man ser någon med svart hår. Att det överhuvudtaget förs en diskussion om ifall Sverigedemokraterna är främlingsfientliga eller inte tyder på att vi sitter med skygglappar på.

Mitt tidigaste minne av min mamma är från Arlanda. Jag och min far hade äntligen lyckats fly krig och förföljelse i Kurdistan och tagit oss till Sverige för att möta upp min mamma. Jag var fyra år gammal och kände inte igen henne, visste inte vem hon var, och klamrade mig hårt fast vid min pappa. Jag vågade inte krama henne. Hon köpte en chokladbit och mutade mig med den, sen höll hon om mig väldigt länge