Ett hot är ingen medalj

”Om du fortsätter skriva så kommer det Breivik gjorde i Norge också hända här”, så lyder ett av många hot jag tagit emot. Jag brukar få höra att det är ett tecken på att jag gör något rätt, men det är en medalj jag inte vill ha.

De allra första hoten kom inte långt efter att jag fått min första text publicerad i en tidning. De hade rasistiska förtecken, jag skulle slås ihjäl och hela min familj skulle deporteras.  Jag minns inte hur det påverkade mig då. Det har gått mycket tid och framförallt har det kommit så många hot sen dess att minnet bleknat och blivit ett i mängden. Nuförtiden är en dag utan hot och påhopp det ovanliga. Det är inget jag är ensam om att uppleva, samhällsutvecklingen har fort gått åt ett mycket farligt håll.

Man kan argumentera för att jag skriver om kontroversiella ämnen som väcker känslor. Rasism, sexism och andra former av förtryck kan få vissa att se rött. Men det är ett långt steg från att reagera på en text i en tidning och att ringa upp personen som skrivit texten för att hota honom till livet. Eller skicka brev där man hotar med att ”sparka sönder ryggraden” och ”skicka ut hela din jävla familj”. Få människor skulle läsa en text där någon argumenterar för alla människors lika värde och känna att en sund reaktion på det är att kommentera med ”Håll käften äckliga kurd ditt SVIN”. Alltför många verkar inte veta var gränsen går.

När jag delar med mig av hoten jag får och berättar om dem för andra så brukar jag få höra att jag ska ta det som ett positivt tecken. Att de är arga och hotar mig betyder att jag gör något bra, att jag har rätt.  Det är en klen tröst i bästa fall, i värsta fall är det en normalisering av hoten och trakasserierna. Man kan säga att det ligger i samhällsandan, journalister och opinionsbildare som skriver om jämlikhet och jämställdhet får nästan allihop påhopp av något slag nuförtiden. Ibland räcker det med att man är vänligt inställd till flyktingmottagande, något en ICA-handlare i Kaxås fick uppleva efter att han välkomnat flyktingar till staden. Det räckte för att de rasistiska hoten skulle välla in.

Hoten är ämnade att tysta oss. De ska skrämma meningsmotståndare, förlama oss, hindra oss från att agera när rasister och kvinnohatare försöker sätta agendan. Vad vi behöver då är inga medaljer eller klappar på ryggen, vad vi behöver är ett stopp på hoten. Vänliga ord värmer och ger en kraft att orka fortsätta, men istället för att konstant behöva plåstra om våra sår behöver vi stoppa de som skadar oss med sina hot och trakasserier. Trots att de ofta är anonyma så går det att hitta dem, jag har själv lyckats. Nu behövs bättre lagstiftning och att rättsväsendet tar hoten på allvar. Det kommer de bara göra ifall övriga samhället agerar. Släng medaljen, höj rösten istället och sätt stopp för hoten.

 

Ursprungligen publicerad i tidningen Folket. Prenumerera här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>