(Klicka på bilden för större och läsbar version)

Hör av dig om du vill bolla idéer någon gång Kent, kram.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Mata inte trollen, Nöjesguiden 4/4 2012.

Under hösten blossade en stor debatt upp som cirkulerade helt kring det faktum att en films huvudpersoner var mörkhyade. Diskussionen handlade om ifall en film som porträtterade ett gäng unga mörkhyade killar som kriminella var rasistisk eller inte. En diskussion som aldrig skulle uppstått ifall filmens huvudpersoner varit vita. Rädslan var att de som såg filmen skulle få fördomar förstärkta och koppla mörkhyade till kriminalitet. Ett problem som enbart beror på att vi fortfarande bedömer icke-vita som grupp och som något avvikande.

Under valrörelsen 2010 var jag ute och föreläste om diskriminering på massor med gymnasieskolor. På en skola avbröts jag mitt i föreläsning av tre unga killar med blont hår och blåa ögon. De bar alla t-shirts med Moderata Ungdomsförbundets valslogan på. En av dem frågade mig abrupt ”-Vad tycker du om dina vänner som rånar folk på stan?”. Jag frågade vilka vänner det var han menade, han svarade ”-De andra som dig”. Det var väldigt tydligt att han menade invandrare men för säkerhets skull frågade jag honom det och han bekräftade med ett hånleende att det var vad han menade med sin fråga.

Det finns otaliga berättelser om människor som inte tillhör den vita normen som får representera ett kollektiv. Problemet handlar inte om att få frågan om hur araber firar jul när man är kurd, problemet handlar om konsekvenserna av denna kollektivisering. I slutet av september 2010 så misshandlades en 13-årig flicka i slöja av två killar. De överföll henne för att hon bar slöja, något de trakasserat henne för i skolan. De drog upp hennes tröja och rispade henne på magen med nycklar, de försökte dra av henne byxorna och slet fram hennes hår under slöjan. De sparkade på henne när hon låg ner tills hon blödde ur underlivet. Detta är i sig en obeskrivligt grotesk händelse, men det blir ännu värre när man ser till reaktionerna på händelsen.

På forumet Flashback kommenterar en anonym person händelsen såhär: ”Tycker faktiskt inte att det är konstigt att någon gjorde så mot henne, hur hemskt det än låter. Visst det är synd om tjejen, men kanske detta säger en hel del? Kanske är det så att man är trött på att invandrare beter sig illa och helt enkelt ger igen”. Flera andra på forumet stämmer in, några försöker få det till att det är kristna invandrare som ger sig på muslimer. De som tror att det ligger etniska svenskar bakom överfallet talar konsekvent om gärningsmännen som enskilda ruttna ägg, individer som får stå för sina egna handlingar. Den överfallna muslimska flickan får dock stå till svars för all invandring.

Representationsbördan är ständigt närvarande i mitt liv. Andra invandrare döms efter mina handlingar och jag döms efter deras. Vi är många med svart hår och mörkare hudfärg som fått höra av etniskt svenska vänner att vi ”inte är som de andra invandrarna”. Den här kollektiva massan som förväntas agera som en person, alla identiska. Bördan hindrar mig från att slappna av när jag befinner bland etniskt svenska personer. Råkar jag bryta, inte känna till snapsvisan eller veta vad Janssons Frestelse är för något så bidrar detta ytterligare till deras förutfattade bild av invandrare. Så jag är noggrann med mitt uttal, låtsas sjunga med fastän jag inte vet texten och äter av frestelsen fastän jag hatar smaken. Sen blir jag ”en av de bra invandrarna, inte som de andra”.

Amerikansk forskning visar att mörkhyade i USA har högre blodtryck än vita. Som en förklaring till detta anger man sociala faktorer. Att konstant bedömas av andra på grund av sin hudfärg, att konstant behöva representera ett kollektiv och diskrimineras på grund av denna kollektivisering påverkar oss rent fysiskt och ger oss sämre hälsa. Detta när det inte resulterar i hatbrott och våld riktat mot de som inte tillhör den vita normen.

Någon gång om året så reser jag utomlands, oftast blir det till London. Så fort jag sätter min fot i staden så känner jag en lättnad komma över mig. Ingen tittar konstigt på mig eller ger mig misstänksamma blickar när jag går in i en butik. Där är inte mitt namn något väldigt konstigt som man gärna skämtar om, det är bara ett namn. Londonborna är mer vana vid invandring från områden utanför norra Europa än vad vi svenskar är och en svarthårig eller mörkhyad person är inte lika avvikande mot normen. Jag blir lugn på ett sätt jag sällan blir när jag rör mig ute i det offentliga i Sverige. På ett sätt är det väldigt ironiskt att jag behöver resa till ett annat land för att känna mig mer ”hemma”.

Att lätta på representationsbördan är inget enkelt problem att lösa, men det finns några saker vi kan göra för att bidra till lägre blodtryck för en hel del människor. Till att börja med så behöver vi fler icke-vita personer i massmedia, helst utanför sportsammanhang. Ser du en person med slöja, svart hår eller mörk hud på din TV-ruta läsa upp nyheterna istället för att endast se dessa personer spela fotboll eller bli utpekade som skurkar så minskar risken för att du ser dem som något avvikande som ska klumpas ihop. Det mångkulturella samhälle vi lever i måste representeras på ett mer rättvist sätt, mångfalden måste få skina igenom i media.

Det enda som hindrar mig från att känna mig svensk är när någon annan påpekar att jag inte är det. När mitt svarta hår och mitt annorlunda namn inte längre ses som något udda så kommer man inte heller konstant påminna mig om att jag avviker. För att komma dit så måste fler med svart hår synas i TV och radio. Fler udda namn måste fylla platser i politiken och i näringslivet. Människorna som förekommer i reklam som riktas mot den svenska befolkningen är nästan uteslutande vita idag, detsamma gäller för människorna som fyller redaktionerna på våra största tidningar och TV-kanaler. Det är inte en rättvis spegling av det samhälle vi lever i. När icke-vita får bättre representation i det svenska samhället så kommer även representationsbördan att minska. Jag ska vara i din vardag, så att du ser mig som människa istället för en representant.

Ursprungligen publicerad i Galago nr 106.

Vi kan börja med att ta en titt på spelen som är ”Till honom”:

Killar, ni ska spela spel där man kör bil, sportar eller har ihjäl varandra. Flera av spelen är internationella storsäljare, till exempel Skyrim som antagligen kommer bli årets bästa spel. Varför detta spelar roll blir tydligt när vi tar en titt på spel som är ”Till henne”:

Tjejer, ni ska spela spel där ni fysiskt, inte i spelet utan i verkligheten, dansar och tränar. Det enda undantaget är The Sims 3, annars ska kvinnor röra på fläsket! The Sims 3 är också den enda titeln som är en storsäljare, dock är det ett gammalt spel som varit med om flera jular. Personligen kan jag tycka att det är tämligen ironiskt att det är kvinnorna som ska spela sig i form när män i högre grad än kvinnor är överviktiga.

Fenomenet är på intet sätt isolerat till CDON:s julklappstips. Spelbranschen är en av de mest mansdominerade branscherna i världen och det märks. Se till exempel på detta klipp från en tävling för spelutvecklare:

http://www.youtube.com/watch?v=Kb5ev2Dp4I0

Attityderna genomsyrar allt. Kvinnofientligheten skrämmer bort kvinnor som är intresserade av spel, som utvecklare eller som spelare. Kvinnor representeras som storbystade offer med getingmidjor. Även när en kvinna är hjälten så sexualiseras hon avsevärt och måste vara sexig medan män tillåts vara ”naturliga” eller fula.

I grund och botten vill jag helt enkelt få välja själv. Jag vill inte att ett gäng grabbar med sunkig kvinnosyn ska bestämma vilka spel jag vill spela. Karaoke och dansspel är fantastiskt roliga och jag tycker det är trist att många killar missar dem på grund av detta. Samtidigt är det nästan brottsligt att tjejer inte får spel som Skyrim marknadsfört mot sig. Låt oss välja själva, välj inte spel för våra kön.

Där slutade Erik Almqvist, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, att svara. Det har gått fyra dagar utan att jag fått något svar. Han har svarat på frågor från andra och deltagit i diskussioner om allt möjligt. Men det är förståeligt att Almqvist inte vill svara, för ett ärligt svar på den frågan går emot den ”tvättade” bilden som Sverigedemokraterna vill ge av sig själva idag.

Vad tror ni händer när främlingsfientliga partier ställer särskilda krav på de med annan etnisk bakgrund än svensk? Vad tror ni händer när dessa människor, som jag, inte ställer upp på att bli behandlade som andra gradens medborgare? Sverigedemokraterna behöver inte svara på den frågan, vår historia har redan lärt oss svaret.

Lisa Bjurwald har recenserat numret och detta hade hon att säga om min text:

Begreppet politiskt korrekt har blivit ett glåpord som inte längre används enbart av SD och deras gelikar, konstaterar Kawa Zolfagary, som i en underhållande och personlig text försöker utröna vem eller vad som egentligen är PK. Hans slutsats lär irritera SD. Det verkligt politiskt inkorrekta är inte de intoleranta gnällspikarna, konstaterar Zolfagary, utan de som ifrågasätter den vita, manliga heteronormen.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det som skiljer oss åt är hotbilden. I Sverige mördar högerextremister sådana som mig enbart på grund av mitt utseende. För mindre än ett år sen så sköt och mördade Peter Mangs, även känd som den nya lasermannen, ihjäl invandrare i Malmö. Han valde ut sina mål enbart efter om de såg utländska ut. Den första lasermannen gjorde likadant. Under min gymnasietid var jag vän med en mörkhyad pojke, han hade en blond flickvän. Ett gäng rasister misshandlade honom och bröt hans arm. Hans brott? Han höll sin vita flickväns hand.

Under de senaste två årtiondena har högerextremister mördat över tjugofem medlemmar i vänstern. Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds första ordförande greps vid ett evenemang som Vänsterpartiet arrangerade med en skarpladdad granat på sig. Den fackligt aktiva syndikalisten Björn Söderberg mördades av tre nazister för sitt engagemang. Det rasistiska Svenska Motståndsrörelsen klassas av SÄPO som det enskilt största hotet mot Sveriges inre säkerhet och flera gånger har deras medlemmar ertappats med vapen och sprängmedel.

Nätet blir en förlängning av intoleransens kultur som följer i högerns spår. Deras attacker har en gemensam nämnare, de riktar in sig på invandrare, kvinnor och HBT-personer. Inkorgarna hos de som försvarar mångkultur, feminism och genusmedvetenhet fylls av mordhot och värre. Kommentarsfälten är fyllda till bredden av rasism, homofobi och kvinnofientlighet.

Det är ingen slump att det här händer. Mannen som attackerade arbetarrörelsen och det toleranta samhället kände sig stärkt av det rådande politiska klimatet. Hans åsikter fann acceptans hos de främlingsfientliga krafterna som ständigt gör sig påminda i kommentarsfälten. Hans intolerans sågs som mindre udda när han såg den speglad i vissa partiers politik.. När etablerade ledare målar ut minoriteter som ett hot, när makthavare och opinionsbildare anser att invandrare är tärande, en börda för samhället, då sänder det signaler. Det är ingen slump, någon plockar upp dessa signaler. Människor som är på gränsen och bara behöver det där tecknet som ger dem grönt ljus. Vi tänker ”Det kunde ha varit jag” om de skjutna. Vissa andra tänker ”Det kunde ha varit jag” om han som sköt.

På Utöya mördades engagerade ungdomar som stod upp för människovärde och jämlikhet. De ville inget hellre än att alla skulle behandlas rättvist. Att alla skulle ha samma förutsättningar i livet oavsett bakgrund, sexualitet eller kön. De var någons bror, syster eller vän. Någon där hade kunnat vara Norges framtida statsminister. De hade kunnat vara ledare för en politiskt engagerad generation som kämpar mot högerextremism, rasism och intolerans. Nu får andra fylla det tomrummet.

Min vän känner för första gången att det kunde ha varit han. En känsla jag önskar att ingen någonsin behöver känna. Men det är ingen slump att han har varit förskonad det som jag känt länge. Det är ingen slump att hatbrotten mot muslimer ökat med 40% det senaste året, ingen slump att vi fick en ny laserman och ingen slump att över 75 ungdomar mördades för sina åsikter som gick tvärt emot intoleransens kultur. Det är en effekt av en politisk våg som misstänkliggör och bygger murar mellan människor.

Nu måste vi gå från att kunna vara till att bli de som tar över och fortsätter kampen mot denna splittringens politik. Det kan vara vi som bygger det öppna och toleranta samhället som ungdomarna på Utöya drömde om.