Föreställ dig sedan en publik bestående av hundra personer som bevittnade allt detta. Det är inte svårt att tänka sig att någon i publiken skulle köpa vaccinations-motståndarens argument, även om de är grundlösa. Kanske skulle till och med tio av hundra personer tänka sig avstå en vaccination. Och vips, så skulle nästan hela syftet med vaccination att försvinna.

De flesta delar av media tar ett publicistiskt ansvar. De upplåter inte utrymme åt personer som grundlöst tror att vaccination är livsfarligt, att jorden är platt eller att judarna styr världen. Det är i bästa fall korkade åsikter, i värsta fall dödliga. Det räcker med att ett fåtal människor köper dem för att det ska skapa stora samhällsproblem. Självklart får du fortfarande uttrycka dessa åsikter, hur dumma de än är, men media ska nog inte visa dina hemmagjorda diagram som bevisar att jorden är platt på bästa sändningstid.

Jag undrar, hur vet Jimmie Åkesson att han inte har någon naturlig plattform (vad nu än det är) med de som har somalisk bakgrund? De kanske hejar på samma fotbollslag som han gör eller gillar att handla i samma affär. Har Åkesson någon superkraft där han kan direkt se på en persons yttre ifall han har en ”naturlig plattform” eller inte? För inte kan det väl vara så att Jimmie Åkesson bara drar den slutsatsen enbart baserat på att personernas utseende skiljer sig från hans eget?

Problemet med invandrare är att de kommer hit till Sverige för att söka skydd eller för att försöka leva ett bättre liv. Man förstår att Åkesson blir sur på det. Undrar om Jimmie Åkesson brukar titta på nyhetssändningar från olika flyktingläger och tänka ”Fan, nu kommer någon utsvulten liten jävel med krigstrauma flytta in i min trappuppgång. Tacka vet jag Zlatan, där har vi en ordentlig enskild invandrare.” Nej vänta, jag glömde att Zlatan inte är svensk enligt Åkesson.

Förresten, om det är någon som har en naturlig plattform över så känner jag en person som behöver den.

En tisdag i oktober 2011 fick jag för mig att starta en sida på Facebook. Jag hade för tusende gången fått en intetsägande, aggressiv och rent ut sagt skrattretande kommentar från en vit heterosexuell man som brann för rätten att säga negerboll. Jag var trött på att pedagogiskt förklara om och om igen något som dessa män aldrig någonsin lyssnade på, läste eller tog till sig. Jag orkade inte längre med att varje kommentarsfält var fyllt till brädden av kvinnohatare och rasister. Jag bestämde mig för att bygga en egen oas i detta hav av hat. En plats där förtryckarna inte var välkomna, någonstans där antirasister, feminister och andra som kämpar för ett jämlikt samhälle kunde samlas och andas ut. Skratta. Äntligen skratta åt all idioti som man tvingades bemöta.

Jag planerade inte så mycket. Jag ville bara dela med mig av de knäppa kommentarerna och artiklarna jag stötte på. Samtidigt ville jag belysa hur åsikterna var del av en större struktur. Det var inte svarta lesbiska kvinnor med funktionsnedsättningar som dominerade kommentarsfälten med sina påhopp. Nej, det var vita män. Jag kunde ha valt ett mindre spetsigt namn, jag kunde ha kallat sidan ”En nyanserad problematisering av de rasistiska och patriarkala strukturer som vi alla bidrar till att upprätthålla”. Men jag hade somnat innan jag ens hade kommit till tredje ordet i den meningen. I humorns tecken så valde jag det mer kontroversiella ”Vita kränkta män”.

De vita män som spydde ur sig hatiska kommentarer på nätet hade ofta på sig specialdesignade offerkoftor som bekvämt ignorerade att samhällets strukturer och normer ständigt knuffar dem framåt. Minsta motgång skylls på invandrare, kvinnor eller bögarna. Med ”Vita kränkta män” så vändes nu steken, istället för att lägga ansvaret på offren för deras hat så skiftades fokus till de vita män som låg bakom hatet.

Sidan växte snabbt. Det verkade som att jag hittat något som många kände igen sig i och kunde relatera till, såväl de vita kränkta männen och deras offer. De första sex månaderna drev jag sidan helt anonymt, precis som med de som citerades på sidan så var inte individerna det viktiga utan strukturerna bakom. Men snart blev det omöjligt att hålla det hemligt, så jag bestämde mig för att träda fram. Detta ledde till två saker. Först och främst så fick jag en enorm och överväldigande positiv respons från alla möjliga håll. Men jag blev också en måltavla. Hot och trakasserier från rasister och sexister började komma in.

Jag har tappat räkningen på antalet polisanmälningar jag gjort. Trots de många och ihålliga försöken att skrämma mig till tystnad så har jag bara blivit än mer stärkt i min kamp mot hatet. Mycket tack vare alla de fina antirasister och feminister som tagit kampen när jag inte orkat. Den senaste tiden har antidemokraternas våldsamma jakt på journalister och meningsmotståndare uppmärksammats av bland annat Åsa Linderborg. Hon är otroligt stark som vågar berätta om sina erfarenheter, länge var jag rädd för att dela med mig av mina. Efter att jag samtalat med andra i liknande situationer så har jag kommit fram till detta: oavsett hur mycket hat och hot jag än får, så är de alltid mindre våldsamma och färre än det som drabbar kvinnor som uttalar sig om jämställdhet.

När jag blickar tillbaka på den här tiden så är det inte hoten jag kommer minnas. Jag kommer att minnas hur diskussionen om rasism, sexism och hot på nätet breddades. Vita kränkta män blev uppmärksammat i våra största dagstidningar och i TV. Alla möjliga krönikörer, bloggare och tyckare har sagt sitt om ämnet. Ramarna har flyttats, nu är det mycket enklare att prata om personerna bakom hoten och påhoppen. Men framförallt har tiotusentals skrattat. Vi har tillsammans mött det massiva, mörka hatet och skrattat i dess ansikte. Vi valde glädje istället för ilska. Nu har det blivit dags för mig att göra ett annat val också.

Jag har beslutat att lämna Vita kränkta män. Sidan tar mycket tid och energi att moderera och jag vill lägga den tiden och energin på nya projekt. Samtidigt som Vita kränkta män exploderade i popularitet så startade jag även Genusfolket som jag nu kommer lägga mer fokus på. Jag kommer att lämna över Vita kränkta män till några personer som kommer att driva den vidare själva.

Tack för alla roliga bilder, kommentarer och hälsningar. Tack för allt stöd. Nu säger jag farväl till Vita kränkta män. När vi träffades var jag arg, frustrerad och ledsen, nu lämnar jag dig med ett leende på läpparna.

En person gör fel och förbjuder något i en släng av missriktad välvilja. Det rättas snabbt till men det är för sent. Du kanske bara ser att en person som ville väl gjorde fel men vi ser vad som egentligen händer. Vår identitet, nej, hela vår nation är hotad. Nu kan vi inte fira vår tradition längre, för de har bestämt att vi gör fel då. Vilka är de som har bestämt? Det vet du, det vet jag. Men vi får inte säga det, för då är vi det där förbjudna som alla vet att vi inte är egentligen. Rasister. Jag är inte rasist. Men vi vet vilka som bär skulden. Och vi vet vad som är rätt sak att göra. Det rationella och logiska är inte att säga att en person gjort en missbedömning, det korrekta är att förvandla det till att vårt samhälle är på väg att rasera och våra traditioner är förbjudna.

Så fortsätter det. Gång på gång på gång. Först tar man den missriktade välviljan och förvandlar det lilla till en nationell angelägenhet. Sen slår man det över huvudet på alla som säger emot, har ni antirasister inget viktigare för er? Varför bryr ni er så mycket om jag säger det här ordet, om jag sprider det här ryktet, om jag misstänkliggör invandrare och förvandlar en obetydlig händelse till ett argument mot invandring? Ja, varför bryr vi oss?

Det har varit på det här viset nästan hela mitt liv. Mina första år i Sverige var det likadant, jag fick stå till svars för att någon, någonstans, hade upplevt att de inte fick fira en tradition på grund av invandrare. Jag har beskyllts för allt ifrån att hindra svenskar från att tycka om sitt land till att sjunga nationalsången, äta julskinka, fira midsommar och baka pepparkaksgubbar. Om man bortser från det faktum att dessa människor konstant exkluderar mig ur svenskheten så undrar jag, vad är det som hindrar dem?

Mitt folk har förbjudits av statsmakter från att fira sina traditioner, i vissa länder får vi inte ens tala vårt eget språk. Mitt folk har aldrig vikt sig, vi firar våra traditioner trots de mord och fördrivningar som drabbat oss som ett resultat av detta. Här i Sverige, finns det inget som hindrar någon från att fira sina traditioner. Jag har firat vad många skulle kalla en traditionell jul, jag har firat med muslimer fast jag själv är ateist, jag har firat med att spendera hela julen framför datorn utan att sätta upp minsta lilla juldekoration. Den enda gången jag känt att mitt firande varit fullständigt accepterat var när jag firade på ett sätt som var traditionellt. Det svenska samhället och staten gynnar och upprätthåller den traditionella svenska julen. Vi sänder mässor direkt från kyrkan i våra största TV-kanaler. Varje partiledare håller ett jultal. Hela samhället ställer om för att fira en traditionell jul.  Jag upprepar, det finns inget som hindrar dig. Det upplevda hotet och hindret som många ser finns egentligen inte. Det är bara ett slagträ. Ett slagträ mot de som ser ut som jag.

Jag är trött från att konstant behöva värja mig mot slagen. Det är frustrerande och det gör ont. Jag är trött på att konstant behöva förklara, ständigt argumentera mot alla dessa små frågor som blåser upp till orkaner. Det tär på mig, sliter mig i bitar. Det slukar energi jag så desperat behöver för att orka existera i ett samhälle som på många sätt är omänskligt. Men det finns hopp.

När jag inte orkar, så orkar någon annan. När jag är trött från slagen så ställer sig någon annan i vägen och tar mina slag åt mig. Det finns många människor som inte är rädda, som inte känner sig hotade och som firar en tradition mycket äldre än våra nationsgränser. En tradition av medmänsklighet,  öppenhet och empati.

Fira dina traditioner som du vill, jag tänker fortsätta fira mina. Jag hoppas att du vill fira med mig. Jag hoppas att jag får fira dina. Inget hindrar oss. Traditionen lever.

Det är få saker som är så avväpnande som humor. Det har bland annat komikern Soran Ismail visat tydligt när sverigedemokraternas riksdagsledamot Erik Almqvist attackerade honom. Han är en förebild när det gäller att använda en blandning av humor och allvar för att uppnå önskad effekt. En annan personlig förebild är Stetson Kennedy, en person som mer eller mindre på egen hand låg bakom att Ku Klux Klan gick från maktfaktor till maktlös organisation.

Stetson Kennedy var en människorättsaktivist som infiltrerade KKK. Det här var under tiden då KKK var enormt stora och farliga. Massor med människor sökte sig till dem och de satte skräck i stora delar av USA. En stor del av det som gav KKK makt var just att de ansågs vara väldigt farliga, några man inte skulle jävlas med helt enkelt. Stetson Kennedy berövade dem på deras farlighet och han fick människor att skratta åt dem. Han gjorde detta genom att använda deras egna vapen emot dem. Kennedy läckte KKK:s hemliga lösenord, handslag och ritualer och dessa sändes under ett radioprogram. När KKK inte längre sågs som en mystisk och mäktig organisation utan istället som en löjlig klubb där vuxna män drog på sig vita luvor och kallade ledaren för ”Grand Wizard” så slutade folk söka sig dit, istället hoppade många av.

Det var början till slutet för KKK och Stetson Kennedy lyckades åstadkomma det genom att använda både allvar och humor som verktyg i kampen mot rasismen. Jag försöker ha hans verk som ledstjärna i arbetet med ”Vita kränkta män”. På sidan, och nu i boken, ”Vita kränkta män” så används just rasisternas egna ord mot dem själva. Det enda jag egentligen gör på sidan är att citera rasistiska, sexistiska eller HBT-fientliga kommentarer och visa hur löjliga de är. Människor med sådana åsikter har en tendens att endast omge sig av likasinnade. Deras galna kommentarer sticker inte ut i kommentarsfälten för där finns tusen andra lika galna och diskriminerande kommentarer. Men när man lyfter dem ur skuggan och skiner ett ljus på dem, så blir de jävligt roliga ibland.

Det får människor att skratta, men det får också människor att förstå vidden av den rasism någon som jag utsätts för dagligen. Det här antirasistiska verktyget har haft effekt. Det är inte ovanligt att någon berättar för mig att de inte förstått hur illa ställt det var förrän de såg materialet från ”Vita kränkta män”, och att de nu tänker ta ställning och agera. De som redan visste hur illa ställt det är berättar ofta att det är deras frizon, här kan vi gemensamt skratta åt det som annars hotar att förgöra oss. Skrattet ger energi att orka ta itu med den ständigt påträngande och kvävande rasismen. Skrattet är den naturliga motpolen till deras hat och rädsla. Framför allt, det ger oss en chans att andas, att överleva.

Nu har jag slagit Katrin Zytomierska på Adlibris Topp 100-lista. Nästa mål: Astrid Lindgren.

Vakta din rygg Astrid.

Jag kom till Sverige som flykting tillsammans med mina föräldrar när jag var fem år gammal. Samtidigt som mina föräldrar lärde sig det svenska språket så gjorde jag också det. Många av mina tidigaste minnen av Sverige är från skolbiblioteket i lågstadiet. Böckerna var en väg in i samhället, språket var en bro för mig. Jag minns bibliotekarierna, hur de la undan böcker åt mig som de trodde att jag skulle tycka om. För en introvert och spinkig 7-åring så var denna gest från ett annars väldigt kallt och fientligt Sverige något som satte sina spår. Det var biblioteken, bibliotekarierna och böckerna som formade stora delar av den jag är idag.

Min högsta dröm har länge varit att få ge ut en bok med mitt eget namn på. Nu är den drömmen äntligen sann. Men det är inte på något sätt över. Tvärtom. Det här är bara början.

Boken finns att köpa här: Vita Kränkta Män eller i de flesta bokhandlare.

Den frågan ställde Agenda under senaste partiledardebatten. Det är fel av många skäl, som debattören Marcus Priftis har förklarat i Dagens Arena. Men det visar väldigt effektivt hur enögd diskussionen om invandring är. Den utgår alltid från ett visst perspektiv och det är tyvärr inte ett perspektiv som gynnar Sverige. För att råda bot på detta så har jag i sann mångfaldsanda satt ihop ett par frågor man kan ställa till partiledare och andra politiker istället.

• Hur får vi bort den svenska rasismen som stänger ute utlandsfödda?
• Flera undersökningar har visat att det är mycket svårare för de med utländska namn att få komma på arbetsintervju och att de blir diskriminerade på arbetsmarknaden. Hur ska vi bekämpa det?
• Hatbrotten ökar konstant mot judar, muslimer, utlandsfödda (eller de som ser ut att komma från ett annat land). Hur bekämpar vi det?
• Nätet har blivit en grogrund för högerextremism som leder till hot och hatbrott mot utlandsfödda. Hur bekämpar vi det?
• Svenskar som har sitt ursprung i Sverige segregeras allt mer och bor i områden där det inte finns utlandsfödda. Hur bekämpar vi det?
• Sverige har mycket glesbygd och många kommuner lider av stor utflyttning. Men rasism håller invandrare borta. Hur bekämpar vi det?
• Media och näringsliv lider av en brist på representation av utlandsfödda som kan ge andra perspektiv. Det leder till att man bara får en sida av många viktiga frågor. Hur bryter vi den homogena kulturen och ger fler åsikter chansen att höras?

Där har ni ett litet axplock av frågor och problemformuleringar kring invandring och integration som ni kan ställa. Fyll gärna på själva i kommentarsfältet. Jag är nämligen säker på att det inte är som många säger, att man inte kan diskutera invandring. Jag tror problemet är precis tvärtom, att det som diskuteras är enstaka frågor ur ett felaktigt perspektiv. Vi kan formulera problemen, och möjligheterna, bättre.

Om vi alla slutar gå med på en främlingsfientlig eller felaktig problemformulering så lovar jag tummen upp från minst en av oss:

Under tisdagsmorgonen beslöt TioTretton på Kulturhuset att flytta alla Tintin-album till Serieteket, detta på grund av albumens rasistiska innehåll. Detta ledde till ett par timmar av väldigt intensiv debatt i olika sociala medier innan TioTretton till slut pudlade och beslöt att Tintin inte skulle flyttas. Men diskussionen får inte stanna där. Ska vi exponera barn för rasistiska nidbilder så måste vi också ta ansvar för det. Frågan är om vi är beredda att göra den självgranskningen.

Vi är många som reagerar när vi stöter på leksaker och litteratur som lär ut väldigt stereotypa och begränsande könsroller till barn. Sakerna man exponerar barn för kan väldigt lätt forma deras beteende och åsikter. Det problematiseras och diskuteras frekvent kring könsroller i alla delar av samhället. Det finns flera anledningar till att vi pratar mer öppet om detta än om vilka rasistiska bilder vi lär ut till våra barn. Dels är det fler som drabbas av begränsande könsroller, dels handlar det också om att vi trots allt lever i ett samhälle där endast en liten minoritet direkt drabbas av rasism. Majoriteten, som också står för den stora delen av rasismen, har inte samma referensramar eller förståelse för vad det innebär att vara utsatt för rasism. Därmed blir deras tolerans för vad som är acceptabelt också annorlunda.

Det kan också gå väldigt fel enbart på grund av missriktad välvilja. För några år sedan gav förlaget NewSouth Books ut en ny version av Huckleberry Finn med ordet ”nigger” utbytt mot ett icke-rasistiskt ord. Det skapade stor uppståndelse av många anledningar, vissa mer  legitima än andra. Några skrek högt om att politiskt korrekta inskränkte på yttrandefriheten men andra, mer resonliga och betydligt mer verklighetsknutna, beskrev hur denna tvätt var oerhört problematisk och fel. Mark Twain skrev Huckleberry Finn som en kritik av den rasism som genomsyrade samhället. Det var också en antiauktoritär bok, vilket blir smått roligt i sammanhanget. Att tvätta rent rasismen i äldre
litteratur är att skriva om historien. Istället bör man ta ansvar, visa att vi vet bättre och se till att det inte händer igen. Likadant måste vi göra i fallet med Tintin.

Det finns en strukturell rasism i det svenska samhället som vi gärna ignorerar. Vi tillåter oss själva att diskutera de lätta och oftast oviktiga frågorna men dyker aldrig på djupet. Utlandsfödda eller de som inte har svenskklingande namn diskrimineras på arbetsmarknaden, de nekas inträde till krogar, blir utsatta för nidbilder i media och får sitt människovärde reducerat till en kostnadspost. Det är inget naturligt utan ett beteende vi lär oss. Inget barn föds med fördomar om de som inte ser likadana ut. De lär sig genom att titta på sina föräldrar, sin omgivning och genom böcker de läser. Vi måste som samhälle se detta och ta ansvar för problemet. Det gör vi varken genom en historietvätt eller förminskning av rasismen.

Det står inte mellan bokbål eller högläsning av Mein Kampf för femåringar. Vill man bekämpa rasistiska nidbilder utan att förneka sin historia så är lösningen relativt enkel. Låt Tintin finnas tillgängligt, men se också till att information om hur det är rasistiskt och varför också finns där. Hjälp föräldrar med argument och belys hur rasistiska nidbilder påverkar hela samhället. Försök inte tvätta bort rasismen från historien, lär av den och se till att vi inte gör om samma misstag igen. Det är en utmaning som är både större och viktigare än något Tintin har gått igenom.

Jag fick aldrig något svar från @GGTweetz, bara det där från hans vän apropå vad jag skrivit tidigare. Texterna är inte på något sätt ändrade. Personen som skrev till mig är inte ett troll som låtsas ha främlingsfientliga åsikter utan tycker så på riktigt. Så det är viktigt att vi vågar ta debatten. Eller något.