Under hösten blossade en stor debatt upp som cirkulerade helt kring det faktum att en films huvudpersoner var mörkhyade. Diskussionen handlade om ifall en film som porträtterade ett gäng unga mörkhyade killar som kriminella var rasistisk eller inte. En diskussion som aldrig skulle uppstått ifall filmens huvudpersoner varit vita. Rädslan var att de som såg filmen skulle få fördomar förstärkta och koppla mörkhyade till kriminalitet. Ett problem som enbart beror på att vi fortfarande bedömer icke-vita som grupp och som något avvikande.

Under valrörelsen 2010 var jag ute och föreläste om diskriminering på massor med gymnasieskolor. På en skola avbröts jag mitt i föreläsning av tre unga killar med blont hår och blåa ögon. De bar alla t-shirts med Moderata Ungdomsförbundets valslogan på. En av dem frågade mig abrupt ”-Vad tycker du om dina vänner som rånar folk på stan?”. Jag frågade vilka vänner det var han menade, han svarade ”-De andra som dig”. Det var väldigt tydligt att han menade invandrare men för säkerhets skull frågade jag honom det och han bekräftade med ett hånleende att det var vad han menade med sin fråga.

Det finns otaliga berättelser om människor som inte tillhör den vita normen som får representera ett kollektiv. Problemet handlar inte om att få frågan om hur araber firar jul när man är kurd, problemet handlar om konsekvenserna av denna kollektivisering. I slutet av september 2010 så misshandlades en 13-årig flicka i slöja av två killar. De överföll henne för att hon bar slöja, något de trakasserat henne för i skolan. De drog upp hennes tröja och rispade henne på magen med nycklar, de försökte dra av henne byxorna och slet fram hennes hår under slöjan. De sparkade på henne när hon låg ner tills hon blödde ur underlivet. Detta är i sig en obeskrivligt grotesk händelse, men det blir ännu värre när man ser till reaktionerna på händelsen.

På forumet Flashback kommenterar en anonym person händelsen såhär: ”Tycker faktiskt inte att det är konstigt att någon gjorde så mot henne, hur hemskt det än låter. Visst det är synd om tjejen, men kanske detta säger en hel del? Kanske är det så att man är trött på att invandrare beter sig illa och helt enkelt ger igen”. Flera andra på forumet stämmer in, några försöker få det till att det är kristna invandrare som ger sig på muslimer. De som tror att det ligger etniska svenskar bakom överfallet talar konsekvent om gärningsmännen som enskilda ruttna ägg, individer som får stå för sina egna handlingar. Den överfallna muslimska flickan får dock stå till svars för all invandring.

Representationsbördan är ständigt närvarande i mitt liv. Andra invandrare döms efter mina handlingar och jag döms efter deras. Vi är många med svart hår och mörkare hudfärg som fått höra av etniskt svenska vänner att vi ”inte är som de andra invandrarna”. Den här kollektiva massan som förväntas agera som en person, alla identiska. Bördan hindrar mig från att slappna av när jag befinner bland etniskt svenska personer. Råkar jag bryta, inte känna till snapsvisan eller veta vad Janssons Frestelse är för något så bidrar detta ytterligare till deras förutfattade bild av invandrare. Så jag är noggrann med mitt uttal, låtsas sjunga med fastän jag inte vet texten och äter av frestelsen fastän jag hatar smaken. Sen blir jag ”en av de bra invandrarna, inte som de andra”.

Amerikansk forskning visar att mörkhyade i USA har högre blodtryck än vita. Som en förklaring till detta anger man sociala faktorer. Att konstant bedömas av andra på grund av sin hudfärg, att konstant behöva representera ett kollektiv och diskrimineras på grund av denna kollektivisering påverkar oss rent fysiskt och ger oss sämre hälsa. Detta när det inte resulterar i hatbrott och våld riktat mot de som inte tillhör den vita normen.

Någon gång om året så reser jag utomlands, oftast blir det till London. Så fort jag sätter min fot i staden så känner jag en lättnad komma över mig. Ingen tittar konstigt på mig eller ger mig misstänksamma blickar när jag går in i en butik. Där är inte mitt namn något väldigt konstigt som man gärna skämtar om, det är bara ett namn. Londonborna är mer vana vid invandring från områden utanför norra Europa än vad vi svenskar är och en svarthårig eller mörkhyad person är inte lika avvikande mot normen. Jag blir lugn på ett sätt jag sällan blir när jag rör mig ute i det offentliga i Sverige. På ett sätt är det väldigt ironiskt att jag behöver resa till ett annat land för att känna mig mer ”hemma”.

Att lätta på representationsbördan är inget enkelt problem att lösa, men det finns några saker vi kan göra för att bidra till lägre blodtryck för en hel del människor. Till att börja med så behöver vi fler icke-vita personer i massmedia, helst utanför sportsammanhang. Ser du en person med slöja, svart hår eller mörk hud på din TV-ruta läsa upp nyheterna istället för att endast se dessa personer spela fotboll eller bli utpekade som skurkar så minskar risken för att du ser dem som något avvikande som ska klumpas ihop. Det mångkulturella samhälle vi lever i måste representeras på ett mer rättvist sätt, mångfalden måste få skina igenom i media.

Det enda som hindrar mig från att känna mig svensk är när någon annan påpekar att jag inte är det. När mitt svarta hår och mitt annorlunda namn inte längre ses som något udda så kommer man inte heller konstant påminna mig om att jag avviker. För att komma dit så måste fler med svart hår synas i TV och radio. Fler udda namn måste fylla platser i politiken och i näringslivet. Människorna som förekommer i reklam som riktas mot den svenska befolkningen är nästan uteslutande vita idag, detsamma gäller för människorna som fyller redaktionerna på våra största tidningar och TV-kanaler. Det är inte en rättvis spegling av det samhälle vi lever i. När icke-vita får bättre representation i det svenska samhället så kommer även representationsbördan att minska. Jag ska vara i din vardag, så att du ser mig som människa istället för en representant.

Ursprungligen publicerad i Galago nr 106.

Vi kan börja med att ta en titt på spelen som är ”Till honom”:

Killar, ni ska spela spel där man kör bil, sportar eller har ihjäl varandra. Flera av spelen är internationella storsäljare, till exempel Skyrim som antagligen kommer bli årets bästa spel. Varför detta spelar roll blir tydligt när vi tar en titt på spel som är ”Till henne”:

Tjejer, ni ska spela spel där ni fysiskt, inte i spelet utan i verkligheten, dansar och tränar. Det enda undantaget är The Sims 3, annars ska kvinnor röra på fläsket! The Sims 3 är också den enda titeln som är en storsäljare, dock är det ett gammalt spel som varit med om flera jular. Personligen kan jag tycka att det är tämligen ironiskt att det är kvinnorna som ska spela sig i form när män i högre grad än kvinnor är överviktiga.

Fenomenet är på intet sätt isolerat till CDON:s julklappstips. Spelbranschen är en av de mest mansdominerade branscherna i världen och det märks. Se till exempel på detta klipp från en tävling för spelutvecklare:

http://www.youtube.com/watch?v=Kb5ev2Dp4I0

Attityderna genomsyrar allt. Kvinnofientligheten skrämmer bort kvinnor som är intresserade av spel, som utvecklare eller som spelare. Kvinnor representeras som storbystade offer med getingmidjor. Även när en kvinna är hjälten så sexualiseras hon avsevärt och måste vara sexig medan män tillåts vara ”naturliga” eller fula.

I grund och botten vill jag helt enkelt få välja själv. Jag vill inte att ett gäng grabbar med sunkig kvinnosyn ska bestämma vilka spel jag vill spela. Karaoke och dansspel är fantastiskt roliga och jag tycker det är trist att många killar missar dem på grund av detta. Samtidigt är det nästan brottsligt att tjejer inte får spel som Skyrim marknadsfört mot sig. Låt oss välja själva, välj inte spel för våra kön.

Där slutade Erik Almqvist, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, att svara. Det har gått fyra dagar utan att jag fått något svar. Han har svarat på frågor från andra och deltagit i diskussioner om allt möjligt. Men det är förståeligt att Almqvist inte vill svara, för ett ärligt svar på den frågan går emot den ”tvättade” bilden som Sverigedemokraterna vill ge av sig själva idag.

Vad tror ni händer när främlingsfientliga partier ställer särskilda krav på de med annan etnisk bakgrund än svensk? Vad tror ni händer när dessa människor, som jag, inte ställer upp på att bli behandlade som andra gradens medborgare? Sverigedemokraterna behöver inte svara på den frågan, vår historia har redan lärt oss svaret.

Lisa Bjurwald har recenserat numret och detta hade hon att säga om min text:

Begreppet politiskt korrekt har blivit ett glåpord som inte längre används enbart av SD och deras gelikar, konstaterar Kawa Zolfagary, som i en underhållande och personlig text försöker utröna vem eller vad som egentligen är PK. Hans slutsats lär irritera SD. Det verkligt politiskt inkorrekta är inte de intoleranta gnällspikarna, konstaterar Zolfagary, utan de som ifrågasätter den vita, manliga heteronormen.

Det som skiljer oss åt är hotbilden. I Sverige mördar högerextremister sådana som mig enbart på grund av mitt utseende. För mindre än ett år sen så sköt och mördade Peter Mangs, även känd som den nya lasermannen, ihjäl invandrare i Malmö. Han valde ut sina mål enbart efter om de såg utländska ut. Den första lasermannen gjorde likadant. Under min gymnasietid var jag vän med en mörkhyad pojke, han hade en blond flickvän. Ett gäng rasister misshandlade honom och bröt hans arm. Hans brott? Han höll sin vita flickväns hand.

Under de senaste två årtiondena har högerextremister mördat över tjugofem medlemmar i vänstern. Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds första ordförande greps vid ett evenemang som Vänsterpartiet arrangerade med en skarpladdad granat på sig. Den fackligt aktiva syndikalisten Björn Söderberg mördades av tre nazister för sitt engagemang. Det rasistiska Svenska Motståndsrörelsen klassas av SÄPO som det enskilt största hotet mot Sveriges inre säkerhet och flera gånger har deras medlemmar ertappats med vapen och sprängmedel.

Nätet blir en förlängning av intoleransens kultur som följer i högerns spår. Deras attacker har en gemensam nämnare, de riktar in sig på invandrare, kvinnor och HBT-personer. Inkorgarna hos de som försvarar mångkultur, feminism och genusmedvetenhet fylls av mordhot och värre. Kommentarsfälten är fyllda till bredden av rasism, homofobi och kvinnofientlighet.

Det är ingen slump att det här händer. Mannen som attackerade arbetarrörelsen och det toleranta samhället kände sig stärkt av det rådande politiska klimatet. Hans åsikter fann acceptans hos de främlingsfientliga krafterna som ständigt gör sig påminda i kommentarsfälten. Hans intolerans sågs som mindre udda när han såg den speglad i vissa partiers politik.. När etablerade ledare målar ut minoriteter som ett hot, när makthavare och opinionsbildare anser att invandrare är tärande, en börda för samhället, då sänder det signaler. Det är ingen slump, någon plockar upp dessa signaler. Människor som är på gränsen och bara behöver det där tecknet som ger dem grönt ljus. Vi tänker ”Det kunde ha varit jag” om de skjutna. Vissa andra tänker ”Det kunde ha varit jag” om han som sköt.

På Utöya mördades engagerade ungdomar som stod upp för människovärde och jämlikhet. De ville inget hellre än att alla skulle behandlas rättvist. Att alla skulle ha samma förutsättningar i livet oavsett bakgrund, sexualitet eller kön. De var någons bror, syster eller vän. Någon där hade kunnat vara Norges framtida statsminister. De hade kunnat vara ledare för en politiskt engagerad generation som kämpar mot högerextremism, rasism och intolerans. Nu får andra fylla det tomrummet.

Min vän känner för första gången att det kunde ha varit han. En känsla jag önskar att ingen någonsin behöver känna. Men det är ingen slump att han har varit förskonad det som jag känt länge. Det är ingen slump att hatbrotten mot muslimer ökat med 40% det senaste året, ingen slump att vi fick en ny laserman och ingen slump att över 75 ungdomar mördades för sina åsikter som gick tvärt emot intoleransens kultur. Det är en effekt av en politisk våg som misstänkliggör och bygger murar mellan människor.

Nu måste vi gå från att kunna vara till att bli de som tar över och fortsätter kampen mot denna splittringens politik. Det kan vara vi som bygger det öppna och toleranta samhället som ungdomarna på Utöya drömde om.

En gång i tiden gjorde man en utredning kring tillgängligheten av alkohol på lördagar. Utredningen kom fram till att man skulle ha stängt på lördagarna på Systembolaget. Det visade sig ha en synnerligen udda effekt. Detta är vad utredningen kunde visa på för siffror när man började med lördagsstängt:

5000 färre omhändertaganden av berusade personer.
900 färre ingripanden vid lägenhetsbråk.
700 färre ingripanden vid ”annat bråk”.
500 färre misshandelsbrott.

Detta är över sommaren 1981. Ett par användbara siffror att ha med i diskussionen om ifall alkohol borde göras mer lättillgängligt.

Annat om konstaterades i utredningen:

1982 och 1983 gällde samma minskning som under försöket 1981. Utvärderingen visar också att antalet anmälda skadegörelser minskade under perioden man hade lördagsstängt. Men här kommer kanske den viktigaste meningen från utvärderingen:

Resultatet för hela den hittillsvarande stängningsperioden (t.o.m. december 1983) visar att fylleri, lägenhetsbråk och misshandel inomhus mellan bekanta minskar till följd av lördagsstängningen oberoende av årstid.

Utredningen heter: Ds S 1984:4 Effekter av lördagsstängda systembutiker samt En utvärdering av försöket med lördagsstängda systembolagsbutiker sommaren 1981 diarienr V 322/82. Inlägget är inspirerat/skamlöst stulet av Lena Sundström i hennes bok ”Saker jag inte förstår”

Innan jag kom till Sverige bodde jag och min familj i ett guerillaläger i Kurdistan. Mina föräldrar var medlemmar i en frihetsrörelse som blivit bannlyst av den iranska regimen och vi levde under ständigt dödshot. När jag var fyra år gammal blev en man ihjälskjuten bara hundra meter från bostaden jag befann mig i. Den mannen var farbror till en kvinna vid namn Marzieh Kamangar.

Marzieh har bott i Sverige sen tre år tillbaka, hon är politisk flykting och liksom min familj har även hon ett dödshot väntande på sig ifall hon återvänder till Iran. Vilket hon nu kommer att göra mot sin vilja. Migrationsverket har beslutat att deportera henne och just nu befinner hon sig i förvar i Märsta. De har meddelat henne att utvisningen kan ske redan idag. Det enda som kan rädda henne nu är ett brett folkligt uppror och att media uppmärksammar fallet. Så jag ber er om hjälp, hjälp mig att hjälpa Marzieh. Jag har telefonnummer direkt till Marzieh själv, hon talar främst kurdiska men förstår lite lätt svenska. Berätta för så många ni kan, sprid vidare länken till denna text, ring en journalist, bidra med det ni kan för att förhindra att en kvinna skickas in i döden för att hon engagerat sig politiskt.

Mer information om Marzieh Kamangar finns även i Facebookgruppen. Denna information är därifrån:

Marzieh är en 31-årig kurdisk kvinna som har flyttats till Migrationsverkets förvar i Märsta i väntan på utvisning. Hon kommer från en familj där 15 personer, därav hennes far och två farbröder, har avrättats av den Iranska regimen på grund av kampen för frihet och demokrati. Marzieh är själv politiskt aktiv och har stöd från flera politiska partier. Genom att utvisa Marzieh dömer Migrationsverket och den svenska regeringen henne till döden. Vi kräver att Marzieh ska få stanna kvar i Sverige.

Tack på förhand.

UPPDATERING (25/5 17:30)

En av Marziehs bekanta har hört av sig med mer information om hennes situation:

Familjen förföljdes och trakasserades av regeringen under hela hennes uppväxt. Hon är själv politiskt aktiv och har stöd från flera kurdiska och iranska politiska partier. Hon tvingades lämna Iran och sina två barn för tre år sedan och fly till Sverige. Sedan i söndags sitter hon i migrationsverkets förvar i Märsta och väntar på utvisning. Utvisningen är lika med döden för henne först och främst på grund av hennes politiska situation men även för att hon lämnade sin man i Iran och det kan leda till att hon straffas enligt sharia lagen.

 

UPPDATERING 28/5:

Gurgin Bakircioglu har skrivit en riktigt bra krönika om Marziehs situation, den går att läsa här: Berätta vidare om Marzieh

Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) och Kurdo Baksi har skrivit på SVTDebatt om Marzieh: Om Marzieh utvisas till Iran kommer hon att dödas

UPPDATERING 30/5

Nu har fler uppmärksammat Marzieh Kamangar och hennes situation.

I ett gemensamt upprop som presenteras hos Tidskriften Bang: Låt Marzieh Kamangar stanna i Sverige

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige: Roks i gemensamt upprop: Låt Marzieh Kamangar stanna i Sverige

UPPDATERING 31/5

Jag har gjort ett gästinlägg på Flyktingbloggen där jag skriver mer utförligt om Marzieh: För Marzieh är utvisning lika med döden.

UPPDATERING 3/6

Demonstrationen gick väldigt bra och Medievärlden uppmärksammade den: Protest mot utvisning.

Även Beyan.net har publicerat artikeln från Flyktingbloggen: Beyan.net

Jag har just talat med Marzieh och det verkat som att utvisningen kommer att äga rum ändå. Vi försöker fortfarande få större media att uppmärksamma fallet men det är väldigt tufft. Det här säljer inga lösnummer. Ifall någon som läser detta kan hjälpa till, känner någon eller kan skriva själv, snälla hjälp Marzieh.

MASSPROTEST: Skicka ett fax till Migrationsverket i Märsta på detta nummer: 010-4852487

Skriv bara en kort mening, till exempel: ”Skicka inte Marzieh till döden. Låt henne stanna i Sverige.”

Snälla, hjälp oss göra detta! Det finns flera tjänster på nätet som låter en faxa gratis ifall man inte har fax hemma. Det är vår sista utväg.

UPPDATERING 16/6

Det har nu kommit ett datum för utvisningen. Tisdagen den 21:a Juni, klockan 14:30 kommer Marzieh Kamangar skickas till en väntande dödsdom i Iran.

Sprid ordet, gör vad du kan för att hjälpa oss stoppa denna orättvisa.

UPPDATERING 17/6

Marzieh får stanna!

Tack alla som hjälpt till, alla ni som varit där varje steg på vägen. Idag släpptes hon ut ur förvaret, Marzieh får stanna i Sverige.

Ni har hjälpt till att förhindra att en kvinna skickas till en säker död. Det finns inga ord som kan beskriva den tacksamhet jag känner.

Jag har talat med henne och hennes kontaktperson. Migrationsverket ansåg att hon saknade trovärdighet och litade då inte på att hon varit politiskt aktiv i Iran. Men efter att så många privatpersoner och delar av media uppmärksammat fallet och lyft hur Marzieh även varit politiskt aktiv här i Sverige så ansåg de att det fanns skäl nu att ge henne asyl i landet. Hon är överlycklig och säger hela tiden att det är tack vare er, alla ni som hjälpte till. Hon vill att jag berättar det för er, hon vill tacka er alla.

För mig har spelen varit mer än bara nöje, det har varit ett sätt för mig att skaffa vänner, eller som i ovanstående exempel ett sätt att skaffa ovänner. Under lågstadiet var jag kompis med tre svenska pojkar som hette Niklas, Patrik och Olof. Det vi hade gemensamt var att vi alla älskade dator och TV-spel. Utöver det var vi extremt olika, vi kom från olika samhällsskikt, våra familjer såg annorlunda ut och vi delade inga andra intressen. Men vi umgicks konstant och med spelen som grund så byggde vi en vänskap som höll i många år.

Invandrarna i min ålder som bodde i området där jag växte upp var alla intresserade av fotboll, något jag var urusel på. De kurdiska barnen till mina föräldrars vänner var likadana, vi hade inte så mycket gemensamt utöver vårt ursprung. Men i den åldern så identifierade jag mig inte alls som kurd, inte som invandrare heller. Vi var bara människor och inget annat. De gillade saker jag inte gjorde, eller rättare sagt, de gillade inte spel och det var det enda jag gillade.

Jag har aldrig varit intresserad av sport och det tog lång tid innan jag upptäckte musik, så saker jag kunnat dela med mig till andra av och använda som samtalsämnen har varit begränsade under min uppväxt. Förutom TV-spelen hade jag alltså inte mycket annat. Jag var en konstig typ som såg undernärd ut och bar kläder som aldrig passade. På sommaren struntade jag i solen, såvida det inte var solen i Super Mario Bros 3, ni vet, den som försöker mörda en. Jag var en sann spelnörd. Och det var och förblir något jag är stolt över.

I årskurs fem så började en ny kille på vår skola. Han var lite bortskämd och hade det absolut senaste inom spelväg, en playstation. Alla de tuffaste och mest populära killarna fick komma hem till honom och spela, men ingen annan. En dag så frågade den nya killen om jag ville hänga med, han hade fastnat på ett ställe i Crash Bandicoot och hade hört att jag var duktig på TV-spel och kunde hjälpa. Jag minns att han var urusel på att spela och jag minns hur avundsjuk jag var. Den här snubben kunde knappt sätta på maskinen men ändå fick han massa nya spel! Men vi umgicks ändå och genom honom träffade jag andra som jag blev vän med.

Mitt nörderi började i TV-spel men det tog inte lång tid förrän det spred ut sig. Idag har jag har nördat med lajv, tärningsrollspel, magic the gathering, fantasyböcker, serietidningar (Jag snackar Preacher, inte Kalle Anka), datorer och all möjlig elektronik för att nämna ett par saker. Jag har även lyckats med konststycket att vinna division 2 i Quakeworld. Genom att vara en nörd fick jag inte bara enormt nöje, jag fick även ett sätt att skaffa vänner. Något som verkade omöjligt för den fula, bleka och smala ankungen jag var då. Mina föräldrar kommer aldrig att erkänna detta men de gillade också att spela, de brukade titta på utan att verka alltför intresserade och hjälpte mig när det stod något på engelska som jag inte förstod. Jag blev nog mer motiverad att lära mig läsa och skriva på engelska av TV-spel än av något annat. Något jag haft mycket glädje av i mitt liv.

Nörderiet gav mig vänner, det gav mig en gemensam plattform med folk i ett land som inte delade min historia och kultur, det gav mig ett språk, en identitet och färdigheter jag kunde vara stolt över. Långt innan jag fick identiteten ”invandrare” så var jag ”nörd”. Jag kan inte minnas en enda gång då mina nördvänner någonsin anmärkt på min etnicitet. Jag kände mig aldrig annorlunda på grund av mitt utseende eller ursprung när vi umgicks, det enda som gjorde mig speciell var att jag kunde saker som Konami-koden utantill.

Därför gör det mig extra ont att det finns människor som anser att jag inte ska få kalla mig nörd längre. De anser att nördar ska passa in i en förlegad ram, ett exkluderande tankesätt som går emot allt det bra jag fått av mitt liv som nörd. Några av dem anser att jag inte ska få kalla mig nörd för att jag inte är socialt inkompetent längre, att jag har andra intressen nu förutom det typiskt nördiga och hör och häpna, att jag inte ser ut som en nörd längre. För mig är det här som när andra invandrare kallar mig svensk för att jag talar bra svenska och inte är ”typiskt utländsk”. Eller när Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter bestämmer att jag minsann inte är svensk. Att exkludera mig från det jag identifierat mig med mest i hela mitt liv är inte bara orättvist och fel, det är att försöka ta ifrån mig något som gjort mig till den jag är idag. Det är något som jag inte tänker låta någon göra. Oavsett om det handlar om min rätt att få kalla mig invandrare, svensk, kurd eller nörd.

Och har du något emot det så spöar jag skiten ur dig, i Street Fighter 2.

Vad är då problemet med att Ella Bohlin hyllar denna gräsrotsrörelse? Jo, till att börja med så är det inte en gräsrotsrörelse utan en konstgräsrörelse. För att citera Paul Krugman:

It turns out that the tea parties don’t represent a spontaneous outpouring of public sentiment. They’re AstroTurf (fake grass roots) events, manufactured by the usual suspects. In particular, a key role is being played by FreedomWorks, an organization run by Richard Armey, the former House majority leader, and supported by the usual group of right-wing billionaires. And the parties are, of course, being promoted heavily by Fox News.

Ella Bohlin påstår även att ”rörelsen företräds av många välutbildade och kloka politiker”. Låt oss ta en titt på några av dessa välutbildade och kloka politiker.

Michelle Bachmann, klimathotsförnekare, motståndare till allt annat än privat sjukvård, anklagat Obama för att vara allt ifrån socialist till terrorist. Rand Paul, vill begränsa kvinnors rätt till abort, vill inte att homosexuella ska ha rätt att gifta sig, vill inte att staten ska ge stöd till hållbara energikällor och vill att all vapenlagstiftning ska försvinna. Just ja, glömde nästan denna fina video på hur hans supportrar beter sig.  Sen har vi Glenn Beck, han går inte att beskriva utan måste helt enkelt upplevas.

Dessa är alltså de kloka och välutbildade människor som Bohlin tycker om. Homofober, rasister och kvinnohatare. Detta är några av deras mest kända representanter. Vill man få en bra bild av rörelsens supportrar rekommenderar jag följande filmer:

http://www.youtube.com/watch?v=lUPMjC9mq5Y

http://www.youtube.com/watch?v=zbyFeFhUTmI

http://www.youtube.com/watch?v=pilG7PCV448

Och en sista grej. I artikeln skriver Ella Bohlin såhär:

Klart att jag är feminist, är inte du det? [...] ”Nej, jag gillar inte den etiketten”

Jag undrar om hon ogillar ”etiketten” antirasist också.