Offerkoftan som politisk strategi

Sverigedemokraternas partiledare är på turné genom Sverige. Men var han än åker så möts han av protester och blockader. Från elever till brandmän och undersköterskor, budskapet är tydligt. Åkesson är inte välkommen. Det ställer Sverigedemokraterna inför ett problem de inte haft tidigare, hur hanterar de protester som de inte kan skylla på etablissemanget?

Alla som någon gång protesterat mot rasism har stött på argumentet att man inte får gå på för hårt, för då riskerar man att sätta Sverigedemokraterna i någon offerroll. När journalister gör sitt jobb och rapporterar om hur ledande företrädare för partiet uttrycker sig rasistiskt, beväpnar sig med metallrör och skriker nedsättande saker till främlingar så har vissa lyckats få detta till att det är etablissemanget som attackerar de obekväma sanningssägarna i SD. Det är en bild som SD själva har spätt på och utnyttjar till fullo.

Offerkoftan och martyrskapet har varit Sverigedemokraternas sätt att hantera alla snedsteg som skulle få vilket annat parti som helst att gå under. Kent Ekeroth, en av de högst uppsatta inom partiet, är med och driver Sveriges största rasistiska hemsida. Sidan hotar och trakasserar oliktänkande, den hetsar dagligen mot rasifierade och det finns även ett djupt kvinnoförakt hos skribenterna bakom sidan. Inget annat parti hade tolererat detta, inget annat parti hade kommit undan med det hos allmänheten eller media. Men hos SD går det bra, för man är helt enkelt bara den där rösten som etablissemanget inte vill ska höras.

Rollen som martyr, som underdog och antietablissemang är något som alla högerpopulistiska partier utnyttjat globalt. Det mest spännande med det är att dessa partier inte släpper ifrån sig rollen ens när de sitter i regeringen. Samma tjat om att bli tystad av PK-maffia och allehanda andra konspirationer kan man höra från Fremskrittspartiets företrädare i Norge, där de sitter i högerregeringen. Högavlönade akademiker som Jimmie Åkesson och hans kamrater i partistyrelsen låtsas företräda den tysta massan, de så kallade ”verklighetens folk”. Det spelar ingen roll hur högt upp de kommer, hur mycket de skor sig, myten om att de är underdogs kommer de aldrig släppa.

Men nu har de stött på problem. Det är svårt att hävda att elever som inte vill släppa in SD på sina skolor och brandmän och vårdpersonal som inte vill ta sin bild ihop med Åkesson när han gör arbetsplatsbesök är en del av PK-eliten och etablissemanget. Det har inte hindrat Sverigedemokraterna från att försöka, men än har det inte satt sig. Har vi tur så kan det här vara början till slutet på myten. Vi har börjat dra i den lösa tråden i Sverigedemokraternas offerkofta.

 

Denna text publicerades även i Dagens ETC i April 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>