Min enda förebild

Jag hittade en intervju med min pappa från 2010 i Tidningen Folket. Han är den enda förebilden jag har och den enda jag behöver. Här är intervjun med honom.

Pappa Zolfagary

Jian kom till Sverige efter tio års krigande med gerillan

Sedan tre år tillbaka är Jian Zolfagary vd för Eskilstuna Taxi med ett 30-tal bilar i stallet. Men resan dit har gått via tio år som soldat i kurdiska gerillan.

– Det var tufft att få jobb i början, men idag är jag etablerad och betraktar Sverige som mitt land och Eskilstuna som min stad, säger 49-årige Jian.

Jian Zolfagary hade det bra förspänt under uppväxten i den iranska delen av Kurdistan.

– Vi hade det bra ställt i familjen så jag hade inget att klaga på, säger Jian.

Men 1979 förändrades allt.

Då startade den iranska regimen krig mot kurderna och Jian blev en del av den kurdiska gerillan.

– Det blev ungefär tio år uppe i bergen och på olika baser. Jag blev skottskadad tre gånger, säger Jian och visar upp fortfarande synliga ärr på huvud och arm.

– En tredje och sista skottsalva fick jag här i låret. Det var inte lätt att stappla omkring på kryckor uppe i bergen, konstaterar Jian som har gått igenom fem-sex operationer på Mälarsjukhuset sedan han kom hit.

Även Jians fru Mirjam var med i gerillan medan deras lille son, Kawa, fick bo hos släktingar.

– Han var inte säker där och vi började prata om att fly för att Kawa skulle få en bättre och tryggare uppväxt, säger Jian.

Mirjam lyckades fly till Sverige 1989 och ett år senare kom Jian och Kawa också hit.

– Min fru hade ordnat med uppehållstillstånd för mig och Kawa, vilket underlättade. Dessutom fick jag hjälp av Läkare utan gränser som kände till min situation som krigsskadad, säger Jian.

Tufft första tiden

I början av januari 1980 satte Jian fötterna på svensk mark för första gången.

– De hade berättat att det var ett kallt land, men jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara så kallt. Det var 25-30 grader när jag kom till Arlanda i bara skjorta, säger Jian och skrattar.

Väl här bodde den återförenade familjen två veckor på flyktingförläggningen i Gimo.

– En lägenhet stod klar i Lagersberg och Mirjam väntade bara att vi skulle komma till Sverige så att vi kunde flytta dit tillsammans.

Den första tiden i Eskilstuna var tuff för Jian – väntetiden på SFI var lång och han blev rastlös.

– Jag lyckades tjata in mig på SFI tidigare, men jag gick bara ett par veckor innan jag tröttnade. Jag gick runt och letade jobb i stället och inom ett halvår hade både jag och min fru fått jobb på en verkstad.

Efter ett år blev Jian uppsagd på grund av arbetsbrist och därefter följde ett par år på Samhall.

– Sedan tog jag taxikort, men det var svårt att få jobb här i Eskilstuna. Min svenska var inte så bra, jag hittade inget vidare i stan och det var ovanligt med invandrare i branschen på den tiden, säger Jian som körde några år som anställd innan jag öppnade eget.

– Jag var den första invandraren i Sörmland som startade eget inom taxi, säger Jian och ser småstolt ut.

Totalt blev det 14 år som taxichaufför, men sedan tre år tillbaka är Jian vd på Eskilstuna Taxi med tio anställda och ett 30-tal bilar att basa över.

– Jag trivs jättebra, både med pappersarbetet och möten med många olika människor. Fast ibland saknar jag chaufförsjobbet, erkänner han.

”Mitt land”

Vid sidan av jobbet tränar Jian på ASK tre-fyra gånger i veckan och snickrar gärna på huset.

Äldsta sonen Kawa satsar på politiken medan Robin och Martin tycker fotboll är mer intressant.

Åtminstone än så länge.

Vad är svenskt för dig Jian?

– Jag tänker inte i svenskt och utländskt, jag tänker öppet och att vi alla är människor. En nationsflagga är som ett märke för mig, så man vet vad idrottarna kommer ifrån vid OS och så.

Är dina rötter viktiga?

– Absolut.

När kände du att du började räknas?

– När jag kunde prata med folk, språket är oerhört viktigt.

Saknar du något hemifrån?

– I början gjorde jag det, men i dag skulle jag vara en främling i Kurdistan. Efter 20 år här är Sverige mitt land och Eskilstuna min stad. Jag har kontakt med släkten och vi har kunnat träffas i tredje land några gånger.

 

Av: Lasse Stenbäck, återpublicerad med tillåtelse från Fredrik Pettersson, ledarredaktör på Folket.

P.S.

Jag inser att jag faktiskt har en förebild till. En som jag skrivit om här: Till min mor.

Jag mailar Farnaz Arbabi

To: Farnaz Arbabi
From: Kawa Zolfagary

Tack så mycket Farnaz! Och tack till de fantastiska skådespelare som tillsammans med dig skapat ”Jag ringer mina bröder”.

Ikväll kände jag att varenda tanke jag haft om hur viktigt det är att jag inte går misstänksamt, varenda gång jag ifrågasatt andras agerande mot mig (tänk om de är rassar) och sen ifrågasatt mig själv för att jag ifrågasatt dem (du kan inte veta att de är rassar) plötsligt fick en spegelbild som bekräftade mina känslor. Det är så lätt att känna sig ensam, dum och självföraktande när man möts av illasinnade blickar, viskningar och tystnad. Jag ringer mina bröder var som en explosion av röster som lät som min egen.

Ikväll blev det så tydligt, rasism, såväl internaliserad som extern, skapar samma mönster hos oss alla. Vi försöker gå på ett sätt, vi försöker tala på ett sätt, vi försöker tänka på ett sätt. Ett sätt som inte gör oss misstänksamma, som inte gör oss till en av de där som inte är som de där.

Pjäsen träffade mig rakt i hjärtat. Jag är den äldsta av tre bröder, äldst av alla i min generation i släkten. Jag är den som inte var ”naturligt social” som mina bröder, jag är tönten som pluggade, som var försvenskad. Jag har suttit i callcenter och kallat mig själv för ”Kalle” för att det är enklare än Kawa. Jag har blivit förföljd av vakter i butiker, jag har fått för mig att jag blivit förföljd av vakter i butiker. När nyheten om bomben på drottninggatan kom så var det första jag tänkte ”Snälla, låt det inte vara en muslim”. För jag visste hur det skulle drabba oss. Oss som uppfattas på ett visst sätt, vi som ser ut på ett visst sätt. Från namn till hår till hud.

Så, tack igen. Det här betydde något.

 

 

 

_____________________________________________________________
Mer information om Jag ringer mina bröder:

Varför bor alla invandrare på samma ställe?

Så långt bak jag kan minnas har jag alltid fått höra att invandrare bor många på samma plats i Sverige. Att vi dras till samma områden, där vi alla kan bo nära varandra. Jag tänkte försöka besvara frågan, varför bor alla invandrare på samma ställe?

Jag minns när vi flyttade från flyktingförläggningen till Lagersberg. Då fanns det inte många där som delade min hår- eller hudfärg.  De andra med utländskt ursprung som bodde där kom främst från Finland. I övrigt var vi relativt ensamma.  Men det fanns tillräckligt många av oss svarthåriga för att Lagersberg skulle börja få rykte om sig som ett invandrartätt område. Detta var såklart något negativt, även om ingen riktigt öppet vågade formulera varför.

Det har gått många år sen dess, men det är inte först nu jag har börjat fundera på dessa saker. Det fanns några områden som kallades för invandrartäta, samma områden hade också dåliga rykten. Så länge jag bott i Eskilstuna så har man alltid pratat nedsättande om dessa områden. Ibland med rädsla i rösten. I Skiftinge vågar man inte vistas ensam, i Årby blir man rånad ifall man tittar fel person i ögonen. Verkligheten var såklart långt ifrån dessa ängsliga människors bild av områdena, men jag undrar om det bara var just oss invandrare som var den gemensamma nämnaren.

Vi flyttade inte till ett område för att bo nära andra invandrare. Vi flyttade dit hyran var så låg att en fattig flyktingfamilj hade råd att bo där. Samma ”val” gjorde andra flyktingar, vilket naturligtvis ledde till att många av oss till slut var bosatta i samma områden. Vilka var då de flesta svenskfödda som bodde där? Låginkomsttagare, utslagna eller pensionärer som inte hade råd att bo i andra områden. Den gemensamma nämnaren var inte vår hud- eller hårfärg, inte heller var den att vi hade korsat gränsen till Sverige. Det vi hade gemensamt var det vi saknade, vi hade inget kapital. Inga pengar, inte råd att bygga ett nytt hem där vi ville.

Utlandsfödda drabbas i större grad av fattigdom än vad svenskfödda gör. Man flyttar till ett land där man saknar kontakter, där man inte behärskar språket, där ens utbildning plötsligt inte gäller. Så man bor där man har råd, tillsammans med andra i samma situation. När de som står utanför tittar in så ser de inte vår fattigdom, de ser inte vår kamp för ett bättre liv, de ser inte flykten vi har gjort från krig och elände. De ser svart hår, de ser mörk hud. Och de frågar oss ”varför bor alla invandrare på samma ställe?”.

 

 

Ursprungligen publicerad i tidningen Folket. Prenumerera här.

Ett hot är ingen medalj

”Om du fortsätter skriva så kommer det Breivik gjorde i Norge också hända här”, så lyder ett av många hot jag tagit emot. Jag brukar få höra att det är ett tecken på att jag gör något rätt, men det är en medalj jag inte vill ha.

De allra första hoten kom inte långt efter att jag fått min första text publicerad i en tidning. De hade rasistiska förtecken, jag skulle slås ihjäl och hela min familj skulle deporteras.  Jag minns inte hur det påverkade mig då. Det har gått mycket tid och framförallt har det kommit så många hot sen dess att minnet bleknat och blivit ett i mängden. Nuförtiden är en dag utan hot och påhopp det ovanliga. Det är inget jag är ensam om att uppleva, samhällsutvecklingen har fort gått åt ett mycket farligt håll.

Man kan argumentera för att jag skriver om kontroversiella ämnen som väcker känslor. Rasism, sexism och andra former av förtryck kan få vissa att se rött. Men det är ett långt steg från att reagera på en text i en tidning och att ringa upp personen som skrivit texten för att hota honom till livet. Eller skicka brev där man hotar med att ”sparka sönder ryggraden” och ”skicka ut hela din jävla familj”. Få människor skulle läsa en text där någon argumenterar för alla människors lika värde och känna att en sund reaktion på det är att kommentera med ”Håll käften äckliga kurd ditt SVIN”. Alltför många verkar inte veta var gränsen går.

När jag delar med mig av hoten jag får och berättar om dem för andra så brukar jag få höra att jag ska ta det som ett positivt tecken. Att de är arga och hotar mig betyder att jag gör något bra, att jag har rätt.  Det är en klen tröst i bästa fall, i värsta fall är det en normalisering av hoten och trakasserierna. Man kan säga att det ligger i samhällsandan, journalister och opinionsbildare som skriver om jämlikhet och jämställdhet får nästan allihop påhopp av något slag nuförtiden. Ibland räcker det med att man är vänligt inställd till flyktingmottagande, något en ICA-handlare i Kaxås fick uppleva efter att han välkomnat flyktingar till staden. Det räckte för att de rasistiska hoten skulle välla in.

Hoten är ämnade att tysta oss. De ska skrämma meningsmotståndare, förlama oss, hindra oss från att agera när rasister och kvinnohatare försöker sätta agendan. Vad vi behöver då är inga medaljer eller klappar på ryggen, vad vi behöver är ett stopp på hoten. Vänliga ord värmer och ger en kraft att orka fortsätta, men istället för att konstant behöva plåstra om våra sår behöver vi stoppa de som skadar oss med sina hot och trakasserier. Trots att de ofta är anonyma så går det att hitta dem, jag har själv lyckats. Nu behövs bättre lagstiftning och att rättsväsendet tar hoten på allvar. Det kommer de bara göra ifall övriga samhället agerar. Släng medaljen, höj rösten istället och sätt stopp för hoten.

 

Ursprungligen publicerad i tidningen Folket. Prenumerera här.

Rasismen inom mig

Ibland tänker jag på att raka av mig skägget. Jag tänker att skämten om att jag är taliban skulle försvinna då. Kanske skulle jag slippa att folk antar att jag är muslim när jag frågar efter vegetariska alternativ, istället för vegetarian som jag faktiskt är. Jag ifrågasätter min egen rädsla, vad vore det hemska med att misstas för muslim?  Och vem har satt den rädslan i mig?

Rasism slår inte lika hårt mot alla, precis som alla inte utsätts lika mycket för sexism. Det finns generella slutsatser man kan dra, en av dessa är att ju mörkare din hy är, desto mer utsatt är du. Men råkar du dessutom vara muslim eller jude så läggs ytterligare en aspekt till ekvationen. Gud förbjude att du dessutom skulle vara kvinna, då snackar vi en rejäl kombination av diskrimineringsgrunder. Det finns grader i helvetet och råkar man uppfylla vissa kriterier så drabbas man hårdare än andra.

Som kurd och ateist så slipper jag rätt mycket kränkningar som andra får utstå. När jag får hot och förolämpningar skickade till mig så är det aldrig hot om sexualiserat våld, något en kvinna som skriver om samma ämnen med all säkerhet skulle få. Visst kan jag få en och annan homofobisk förolämpning slängd mot mig, men jag slipper höra det när jag håller hand med min partner, för hon råkar vara av ett annat kön. Det finns som sagt grader i helvetet, och jag kommer på mig själv med att försöka undvika att förknippas med sådant som skulle få mig att utsättas för mer diskriminering.

Jag har sett hur muslimer behandlas i Sverige idag. Antalet hatbrott mot muslimer ökar stadigt. Jag läser berättelser om hur muslimska kvinnor får sjalarna bortslitna av okända män när de vistas utomhus. Ständigt ser jag kommentarsfält och riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna spy galla över muslimerna, misstänkliggöra dem och måla ut dem som hot. Det är det samhälle vi lever i idag och som en del av det samhället så smittas jag också av islamofobin och rasismen. Jag tar den till mig, oavsett om jag vill eller inte.

Jag tänker tillbaka på när en mattant vägrade servera mig kassler i lågstadiet, för att hon trodde att jag var muslim. Jag försökte förklara att jag var ateist, men hon visste minsann bättre än vad jag gjorde. Det behövdes inget skägg då och det gör det nog inte idag heller. Det är bra att ifrågasätta sina egna fördomar, insikten kommer till mig att det inte är rätt väg att försöka rädda sig själv, för jag kommer att drabbas av rasismen oavsett. Det rätta är att bekämpa rasismen, oavsett vem den träffar. Det är en lärdom jag glatt bär inom mig.

 

Ursprungligen publicerad i Folket. Prenumerera här: http://folket.se/prenumerera/duvetvad