Ett av mina tidigaste minnen från Sverige är när vi var på besök hos några vänner till familjen i Falun. Det var 1993 och jag var inte äldre än åtta år. De vi besökte hade en son som var ett par år äldre än mig, han hade en dator som han stolt visade upp. Vi spelade Dune 2 och av någon anledning som jag inte minns blev vi osams, jag sprang ut ur rummet och tänkte sparka igen dörren men lyckades med bedriften att sparka rakt igenom dörren istället.

För mig har spelen varit mer än bara nöje, det har varit ett sätt för mig att skaffa vänner, eller som i ovanstående exempel ett sätt att skaffa ovänner. Under lågstadiet var jag kompis med tre svenska pojkar som hette Niklas, Patrik och Olof. Det vi hade gemensamt var att vi alla älskade dator och TV-spel. Utöver det var vi extremt olika, vi kom från olika samhällsskikt, våra familjer såg annorlunda ut och vi delade inga andra intressen. Men vi umgicks konstant och med spelen som grund så byggde vi en vänskap som höll i många år.

Invandrarna i min ålder som bodde i området där jag växte upp var alla intresserade av fotboll, något jag var urusel på. De kurdiska barnen till mina föräldrars vänner var likadana, vi hade inte så mycket gemensamt utöver vårt ursprung. Men i den åldern så identifierade jag mig inte alls som kurd, inte som invandrare heller. Vi var bara människor och inget annat. De gillade saker jag inte gjorde, eller rättare sagt, de gillade inte spel och det var det enda jag gillade.

Jag har aldrig varit intresserad av sport och det tog lång tid innan jag upptäckte musik, så saker jag kunnat dela med mig till andra av och använda som samtalsämnen har varit begränsade under min uppväxt. Förutom TV-spelen hade jag alltså inte mycket annat. Jag var en konstig typ som såg undernärd ut och bar kläder som aldrig passade. På sommaren struntade jag i solen, såvida det inte var solen i Super Mario Bros 3, ni vet, den som försöker mörda en. Jag var en sann spelnörd. Och det var och förblir något jag är stolt över.

I årskurs fem så började en ny kille på vår skola. Han var lite bortskämd och hade det absolut senaste inom spelväg, en playstation. Alla de tuffaste och mest populära killarna fick komma hem till honom och spela, men ingen annan. En dag så frågade den nya killen om jag ville hänga med, han hade fastnat på ett ställe i Crash Bandicoot och hade hört att jag var duktig på TV-spel och kunde hjälpa. Jag minns att han var urusel på att spela och jag minns hur avundsjuk jag var. Den här snubben kunde knappt sätta på maskinen men ändå fick han massa nya spel! Men vi umgicks ändå och genom honom träffade jag andra som jag blev vän med.

Mitt nörderi började i TV-spel men det tog inte lång tid förrän det spred ut sig. Idag har jag har nördat med lajv, tärningsrollspel, magic the gathering, fantasyböcker, serietidningar (Jag snackar Preacher, inte Kalle Anka), datorer och all möjlig elektronik för att nämna ett par saker. Jag har även lyckats med konststycket att vinna division 2 i Quakeworld. Genom att vara en nörd fick jag inte bara enormt nöje, jag fick även ett sätt att skaffa vänner. Något som verkade omöjligt för den fula, bleka och smala ankungen jag var då. Mina föräldrar kommer aldrig att erkänna detta men de gillade också att spela, de brukade titta på utan att verka alltför intresserade och hjälpte mig när det stod något på engelska som jag inte förstod. Jag blev nog mer motiverad att lära mig läsa och skriva på engelska av TV-spel än av något annat. Något jag haft mycket glädje av i mitt liv.

Nörderiet gav mig vänner, det gav mig en gemensam plattform med folk i ett land som inte delade min historia och kultur, det gav mig ett språk, en identitet och färdigheter jag kunde vara stolt över. Långt innan jag fick identiteten ”invandrare” så var jag ”nörd”. Jag kan inte minnas en enda gång då mina nördvänner någonsin anmärkt på min etnicitet. Jag kände mig aldrig annorlunda på grund av mitt utseende eller ursprung när vi umgicks, det enda som gjorde mig speciell var att jag kunde saker som Konami-koden utantill.

Därför gör det mig extra ont att det finns människor som anser att jag inte ska få kalla mig nörd längre. De anser att nördar ska passa in i en förlegad ram, ett exkluderande tankesätt som går emot allt det bra jag fått av mitt liv som nörd. Några av dem anser att jag inte ska få kalla mig nörd för att jag inte är socialt inkompetent längre, att jag har andra intressen nu förutom det typiskt nördiga och hör och häpna, att jag inte ser ut som en nörd längre. För mig är det här som när andra invandrare kallar mig svensk för att jag talar bra svenska och inte är ”typiskt utländsk”. Eller när Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter bestämmer att jag minsann inte är svensk. Att exkludera mig från det jag identifierat mig med mest i hela mitt liv är inte bara orättvist och fel, det är att försöka ta ifrån mig något som gjort mig till den jag är idag. Det är något som jag inte tänker låta någon göra. Oavsett om det handlar om min rätt att få kalla mig invandrare, svensk, kurd eller nörd.

Och har du något emot det så spöar jag skiten ur dig, i Street Fighter 2.