
En tisdag i oktober 2011 fick jag för mig att starta en sida på Facebook.

Jag kom till Sverige som flykting tillsammans med mina föräldrar när jag var fem år gammal. Samtidigt som mina föräldrar lärde sig det svenska språket så gjorde jag också det. Många av mina tidigaste minnen av Sverige är från skolbiblioteket i lågstadiet. Böckerna var en väg in i samhället, språket var en bro för mig.

På något sätt har stora delar av Sveriges befolkning lyckats övertyga sig själva om att man inte är rasist så länge man inte heilar så fort man ser någon med svart hår. Att det överhuvudtaget förs en diskussion om ifall Sverigedemokraterna är främlingsfientliga eller inte tyder på att vi sitter med skygglappar på.

Mitt tidigaste minne av min mamma är från Arlanda. Jag och min far hade äntligen lyckats fly krig och förföljelse i Kurdistan och tagit oss till Sverige för att möta upp min mamma. Jag var fyra år gammal och kände inte igen henne, visste inte vem hon var, och klamrade mig hårt fast vid min pappa. Jag vågade inte krama henne. Hon köpte en chokladbit och mutade mig med den, sen höll hon om mig väldigt länge
Sen en tid tillbaka så har jag börjat nysta i skälen till att jag har en dålig självkänsla. Jag försöker bearbeta problemet genom att prata och skriva om det så mycket som möjligt. Jag fick chansen att skriva om det i Galago och slutresultatet kan ni läsa ifall ni klickar här. Dessutom kan jag nu [...]