Under hösten blossade en stor debatt upp som cirkulerade helt kring det faktum att en films huvudpersoner var mörkhyade. Diskussionen handlade om ifall en film som porträtterade ett gäng unga mörkhyade killar som kriminella var rasistisk eller inte. En diskussion som aldrig skulle uppstått ifall filmens huvudpersoner varit vita.
Erik Almqvist påstår att Sverigedemokraterna är Sveriges enda anti-rasistiska parti. Jag fick chansen att diskutera detta med honom. Men det fanns en fråga han inte ville svara på.
Integration och TV-spel, om rätten att få kalla sig svensk och nörd. Ett inlägg där jag bokstavligen sparkar in en öppen dörr.
Jag kan på rak arm nämna tio tillfällen då jag själv direkt utsatts för rasism från ”kamrater” och ungefär lika många gånger har jag hört islamofobiska uttalanden. Men jag kan inte komma på en enda gång då jag har hört någon vänstermänniska säga något antisemitiskt i min närvaro. Men sen har jag aldrig varit i Malmö.
Rasismen har funnits länge i det svenska samhället. Den blir bara mer synlig och extrem i vissa situationer. När klyftorna i samhället växer så brukar främlingsfientligheten frodas. Det ser vi klart och tydligt om vi tittar på Europas historia. Så vad får man då om man kombinerar den strukturella rasismen med ökade klyftor och makthavare som flörtar med främlingsfientliga?
