Blogg
Sida 6
Den ensamma, vita gärningsmannen
16 Nov 2017
Det är skillnad på brott och brott och hur de behandlas. En masskjutning i USA likt den i Las Vegas framställs som ett dåd av en förvirrad spelare vars egentliga motiv är höjt i dunkel. Han som var så snäll, han som gick i kyrkan och han som hade familj, barn och goda vänner. Hur kunde han? Djupare än så blir det inte; man avfärdar det hela som ett vansinnesdåd - ett tillfälligt hjärnsläpp i en annars frisk hjärna.
Vi föreställer oss att det istället varit en svart man som kramat om avtryckarna på alla dessa vapen och tänker oss den efterföljande rapporteringen kring dådet. Terror! Skydd! Något måste göras! Det är dags att ta tag i muslimfrågan! IS! Bygg muren!
Vi hade drunknat i löpsedlar än idag. Varför är det så och hur kan man förändra bilden av olika typer av terrorbrott? varför blir den vite terroristen alltid den ensamme galningen medan den färgade mannen alltid har kopplingar till någon religiös, fundamentalistiskt organisation?
Äsch, det där gäller bara USA . I Sverige är vi mer neutrala och nyanserade i vår bevakning; vi tar inte bladet från munnen förrän alla fakta ligger på bordet och vi hänger oss definitivt inte åt några stereotyper i den mediala bevakningen. Inte?
Den mörka, organiserade terroristen
Kommer ni ihåg den mörkhyade mannen som spred skräck i Malmö för några år sedan där han, med mörkret som skydd, gick omkring och sköt vita personer då han ansåg dessa utgöra ett hot mot hela samhället. En mörkhyad vigilante som, stärkt av hejarop från diverse ljusskygga hemsidor, kunde ta lagen i egna händer, utföra de gärningar som polisen - och samhället - borde tagit tag i för längesedan?
Så klart att ni inte gör. Den mannen existerade inte. Det gjorde däremot en vit man som spred samma skräck - men bland de mörkhyade invånarna och där han så småningom kunde gripas och ställas inför rätta. Namnet var inte Ashmed, Ali eller Tareq - han hette Peter. Rapporteringen från media blev också därefter. Han avfärdades som psykisk sjuk, han var en ensam galning och han agerade helt på egen hand. Man glömde liksom bort att denne Peter var en aktiv man på diverse sidor innehållande högerextrem propaganda och hämtade både mod och inspiration därifrån.
Ponera att det motsatta skett och scenariot varit likt det vi beskrev ovan istället. Förmodligen hade denne ensamme galning varit en del av någonting större, någonting farligare och någonting som måste bekämpas hårdare.
Är vi verkligen helt neutrala vid vår rapportering och kan vi verkligen säga att vi alltid lämnar stereotyperna därhän? Samhället skulle tjäna på att en objektivare bild och där man vågar kalla saker för vad de verkligen är. En terrorhandling är en terrorhandling - även om en det är en vit man som håller i vapnet.
Metoo öppnar dörrarna
16 Nov 2017
Det började som en skakning på nedre däck. Harvey Weinstein, en amerikansk filmproducent (känd från att ha producerat bland annat Pulp Fiction) blev anklagad för att systematisk ha förgripit sig på kvinnor och utnyttjat sin maktposition för att få sexuella tjänster utförda. En kvinna klev fram - och fler följde hennes fotsteg; till slut så var bollen i rullning och det visade sig att Weinstein följt detta mönster under flertalet år. En sexuell predator som med maktens medel kunde ta sig friheter, utnyttja kvinnor i underläge och som från sin piedestal var onåbar från angrepp.
“Säger du något om detta så är du slut som skådespelare”. Tystnadskulturen visade sig vara hans främsta skydd. Alla - har det i efterhand kommit att visa sig - visste något; men ingen ville blåsa i visselpipan då ljudet från denna skulle göra dem till en paria.
Då murarna väl rämnade så kunde ingenting rädda honom och svallvågorna kom att skaka hela världens länder. Harvey Weinstein var inte ensam. Långt därifrån. Det som skedde var nämligen att en kampanj på sociala medier föddes och där kvinnor över hela världen kunde samla sina berättelser om sexuella övergrepp under hashtagen Metoo.
En kampanj som visade att detta inte var något enskilt problem för Hollywood - det var ett problem för varje arbetsplats och egentligen för varje social situation. Ett problem som i det stora hela stavas män och makt - två saker som, har det visat sig, inte bör vandra hand i hand. Men, som alltid har gjort det och som alltid kommit undan med de friheter som kommer med makten.
Det har varit okej att tafsa, det har varit okej att använda sin maktsituation för att nå sina mål, det har varit okej att nedvärdera, förminska och trycka ned kvinnor/tjejer för att stärka sin egen position. Metoo har visat att detta sker överallt och att detta kommit att ställas fram i solen har medfört att män börjat falla. Tungt.
Metoo skakar Sverige
I Sverige har diverse mediaprofilers, journalister, skådespelares, regissörers, juristers, komikers och producenters förehavanden kommit upp till ytan och det har så sakteliga börjat rensas i leden. Det värsta är att så många vetat och att många personers maktmissbruk varit lite av en allmän kännedom på respektive arbetsplats.
“Passa dig för honom. Gå aldrig ensam till hans kontor. Säg inte ifrån “. Varningslamporna har blinkat i illrött, men ingenting har skett - förrän nu. I en perfekt värld så hade Metoo-kampanjen ägt rum för längesedan och många kvinnor har sluppit blivit utnyttjade.
Skillnaden nu mot då är att man kan använda kraften som finns i de sociala medierna. Man kan göra sin röst hörd och man kan förstärka denna röst genom att samla vittnesmål gemensamt. Ensam är tyvärr inte stark, ensam är obekväm, ensam är jobbig och ensam blir sällan befordrad - många däremot: där kan berg vältas.
Det ska blir synnerligen intressant att följa hur följderna av Metoo blir och det ska bli väldigt spännande att se hur många manliga “genier” som blir ställda framför schavotten. Kan detta leda till att våra strukturer förändras och att patriarkatet skakas i sina grundvalar? Låt oss hålla tummarna. Det är dags för en förändring.
