Hur ser vi på narkotikabrott egentligen?

Det finns ett brott som anses som värre än andra; ett brott som gör att folk i ens närhet kan vända ryggen till, som kan få släkten att skämmas så pass mycket att det tar år innan det är förlåtet. Ett brott som kan göra att en arbetsgivare agerar genom att säga upp personen och som kan få framtida arbetsgivare att rygga tillbaka.

Mord? Pedofili? Misshandel? Nej, det brott vi talar om här handlar om ett narkotikabrott. Sant är att även mord och pedofili behandlas - och döms - hårt i omvärldens ögon.

Sant är dock även att en grov misshandel ofta kan bli förlåten medan ett ringa narkotikabrott inte blir det. Ett slags arv från förr som innebär att svensken sköters ig, agerar moraliskt rätt och inte använder sig av illegala substanser (att varje fredag och lördag dricka en massa sprit, det är helt okej). Droger, det håller enbart trasiga människor på med. Man kan se på en person om denne är påtänd och om det handlar om en missbrukare. Ett missbruk går inte att dölja. Ungefär så resonerar många då det kommer till drogmissbruk.

Det är att göra det väldigt enkelt för sig. Faktum är att missbruk förekommer i alla samhällsklasser, oberoende av ålder och kön - alla kan drabbas och alla känner förmodligen någon som halkat dig. Varför är då frågan om ett narkotikabrott så pass stigmatiserande? Varför dömer vi en missbrukare hårdare - rent personligt, inte enligt lagen - hårdare än vad vi gör med en person som, upprepade gånger, misshandlat någon?

Det finns inga bra svar på detta, men sådana måste snart hittas då det kommer att leda till ett mer öppet, tolerant och liberalt samhälle där folk med drogproblematik kan söka hjälp snarare än att straffas, gräva sig djupare ner i både skam och ett eskalerat missbruk. Man glömmer lätt att det handlar om en sjukdom.

Behandlas rika och fattiga lika?

Att missbruk finns i alla samhällsklasser är ett faktum. Frågan är hur vi behandlar missbrukare utifrån vilken hudfärg och inkomst de har? De senaste veckorna har präglats av en debatt kring detta där man - baserat på en undersökning av BRÅ - kunde se att så många som 20 % av ungdomar i Täby och Danderyd någon gång testat narkotika. Motsvarande siffra i Skärholmen bland ungdomarna där låg på 5%.

Det intressanta i detta är hur politiker agerar. Talar man om Skärholmen, om Rinkeby, om Alby eller Tensta och knarkande ungdomar där - ja, då åker den retoriska släggan fram för att slå in redan öppna dörrar. Polis! Militär! Övervakning! Hårda tag! Ordning och reda!

Då siffran om narkotikabrott - ja, det handlar om ett b r o t t även då en rik person knarkar - kom upp i Danderyd så lät det lite annorlunda. Här skulle en satsning på Föreningslivet och fler ungdomsgårdar fungera som en lösning. Förutsatt då förstås att ungdomarna i fråga självmant sökte sig till dessa lösningar. Annars - kan man väl ganska tydligt läsa mellan raderna - skulle inga riktade insatser ske. Polisen kan ju inte storma in på varenda fest i Danderyd och Täby för att jaga ungdomar. Det får man göra i Skärholmen istället.

Viss skillnad, eller hur? Den blonde med pengar kommer undan med att det kallas för ett pojkstreck. Den mörkhyade däremot, han begår ett fruktansvärt narkotikabrott som med all säkerhet kommer att förfölja honom genom hela livet.

18 Apr 2018